Tiden då du stod vid min sida
Just nu är det mycket förvirring. Tankarna snurrar runt, runt i huvudet. Får ingen rötsida på något. Om jag åker, så är det ett stort steg. Men jag är inte säker på att jag är redo för det. Samtidigt tycker jag att det vore jättekul att få leva mer själv, lära sig nya saker, träffa nya människor och göra det jag egentligen brinner för allra mest. Jag vet dock att det kommer krävas något enormt av mig. Det handlar inte bara om att åka iväg...
Jag kommer i så fall flytta långt hemifrån, bo mer själv, börja i en helt ny skola, träffa helt nya människor, börja spela innebandy igen fast med helt andra människor och leva mitt liv självständigt. Däremot kommer det innebära att jag måste laga mat, städa, planera mycket mer och ta ännu mera ansvar för att klara av det. Kommer bli en stor påfrestningen. Det kan bli riktigt kul eller bara en katastrof.
Har pratat med massa folk och alla säger verkligen helt olika svar. Vissa tycker verkligen att jag ska åka, att det kan vara bra för mig och att det är det bästa just nu. Andra säger att det kan bli just den där katastrofen som jag fasar för och att jag kommer ångra att jag åkt dit. Vissa säger att dom inte riktigt förstår varför jag ska åka, men att dom ändå kommer stötta mig i mitt beslut hur jag än gör.
Än har jag inte gjort mitt beslut. Vissa delar ska falla på plats för att kanske göra det hela lite enklare. Förhoppningsvis kommer inte allting ändras så mycket trots allt. Det jobbigaste med beslutet just nu är alla jag behöver lämna. Vill inte veta hur svårt det skulle kunna bli om jag skulle åka iväg. Tiden kommer visa vägen jag ska gå. Och jag ska kämpa vidare för drömmen. Finns du där för att hjälpa mig, kommer jag ta emot det med öppna armar.
